Jag var sex år när jag lärde mig läsa. Och hur är det man säger? Sedan rullade det på… eller snarare lästes på. I genomsnitt en bok i veckan. Det är lite synd att jag inte bokfört alla böcker jag läst. Typ. Det hade blivit en bok, bara det!

Att vända de första bladen i en ny bok, är som att öppna upp ett äventyr – spänning, glädje… Och nya perspektiv. Att läsa böcker är för mig lika självklart som att andas. Jag bara gör det. 

Med åren har jag blivit mera kräsen med vad jag väljer att läsa.

På min favoritlista:

• Rosens namn, av Umberto Eco.
• Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg.
• Maeve Binchy och hennes böcker.
• En kulla i graven, Marit Danielsson.
• med flera…

Det var en fantastisk resa och erfarenhet att läsa litteraturvetenskap på universitetet. Det innebar läsning och studier av många – just då – ännu ej lästa författare.

Ett av de första verken vi skulle läsa var skrivet av Aristoteles. Nyfiken som jag alltid är, frågade jag min föreläsare varför vi började med att läsa just denna författare och hans verk. Min föreläsare såg först förbluffad ut över frågan.

Sedan fick jag svaret, som jag alltid kommer att komma ihåg:

”- För att det är skrivet.”

Med tiden förstod jag precis vad han menade. Just då, när jag ställde frågan, tyckte jag svaret var knapphändigt och svårförståeligt. Men som sagt, det löste sig, med tiden.