Wasim 1. 

Jag måste ta mig till mor och far. Jag funderar länge på hur jag ska göra det. Jag funderar i flera dagar. För dom är ju säkert i himlen. Lika säkert som att en tomat är röd och en gurka är grön. Så säkert är det. Hur tar man sig till himlen?

När jag och Pascal kom fram till flyktinglägret, kom jag på det. En tidsmaskin! Med den ska jag ta mig till mor och far! I mitt huvud vet jag direkt hur den ska se ut. 

Jag bygger tidsmaskinen i sanden. Den fina och bra sanden ligger djupt. Jag måste gräva och gräva. När jag inte har någon spade får en liten träbit duga. Först gör jag en vallgrav. Rund. Fem små pinnar får bli landbryggorna till jorden och människorna. I mitten av cirkeln formar jag en sexkantig sandkaka som är ungefär 40 cm i diameter och två decimeter hög. Kanterna jämnar jag till med träbiten. När sexkanten är klar lägger jag försiktigt sand ovanpå sexkanten. Formar den så gott jag kan till en halv glob. Det ser nästan ut som en moské nu. Eller ett tempel. Fast mest en robot, jag har sett en bild på en robot. R2-D2 i Star Wars. Med fingrarna gör jag små gluggar som ska vara fönster. Små tunna pinnar blir antenner. 

      Det fina med att göra en tidsmaskin i sand är att det tar lång tid och nästan aldrig blir klart. Och när man väl har gjort den klar gör det inget om den förintas av havet för då har den redan lyft och finns för alltid. 

      Precis som himlen där uppe.

Jag blir irriterad och väldigt besviken på Pascal som bara sitter där och inte gör någonting. Han vill kanske inte ha någon tidsmaskin eller vad? Han kanske vill stanna kvar här bland alla brinnande raketer och bomber eller vad? Jag förstår inte. Nu har vi bott i lägret länge. Många solar har gått upp och ned, många månar har varit hela och fulla och runda. Stjärnorna har vandrat omkring och när jag äntligen lärt mig en stjärnbild så har den flyttat på sig och jag blir förvirrad. 

      Just nu står solen mitt på himlen och det är väldigt hett. Jag är törstig. Jag vet att Pascal också är törstig. Vi är alltid törstiga. Det är värre med törsten än med hungern. Till slut vande sig magen vid att mullra som åskan. Men törsten sitter överallt, inte bara i magen. Den sitter i munnen, på läpparna, på tungan, i ögonen, i huvudet, ja precis överallt. Pascal ser ut att ha somnat, men jag vet. Man somnar inte. Man är i drömlandet. Och i drömlandet ska de ta tidsmaskinen och flyga nästan som en drake, som flyttfåglarna till ett fjärran land, följa med vinden långt långt bort. Över molnen nära solen. 

      Rakt upp i himlen.

Kapitel 1

Ärkebiskop Anton Hammarberg rörde sig långsamt genom biblioteket i barndomshemmet utanför Skara. I ena handen höll han ett glas whisky. Doften av läder och damm gjorde honom lugn. De täta raderna av böcker gav samma trygghet som alltid – ett ordnat universum. Han lät fingrarna glida över guldpräglade ryggar och log åt sin gamla tanke att glasdörrar skulle hindra damm. Ordning var vila.

Vid sekretären satte han sig där han en gång suttit i faderns knä. Han öppnade sakta det halvrunda locket och drog fram världsatlasen. Han slog upp den. Och hamnade på Kina. Med fingret följde han en av floderna. Barndomsleken återkom: fadern som bad honom sätta fingret någonstans på världskartan, blev det Kina, pratade de kanske om den kinesiska muren, någon av Kinas alla kejsare, eller om någon stor flod. Hamnade fingret mitt ute i oceanen, pratade de om havet, dess djup, och om hajar och fiskar. 

Ute på gården samlade trädgårdsmästaren Putte de första höstlöven i en kärra. Allt var stilla.

När fadern dog gick Anton in i biblioteket efter begravningen. Han öppnade först det halvrunda locket, sedan försiktigt locket till det hemliga facket och drog fram schackspelet. Smekte pjäserna med fingertopparna. Ställde upp pjäserna.

”Vilken är den viktigaste pjäsen, far?” viskade han.

När han sedan tog över huset fick sekretären stå kvar. Syskonen kom ibland till jul, och Putte reste granen.

Men biblioteket förblev hans rum, av ordning och tystnad. Anton lade tillbaka schackspelet i det hemliga facket, stängde locket och reste sig. Det fanns annat som måste göras.