Kapitel 1.

Bettan.

Snön faller tätt därute. En sådan där sagolik snö. Lätta flingor, som om någon tömt kuddar fyllda med vita dunfjädrar och blåst iväg dem. Med nästippen nästan ända mot den kalla fönsterrutan låter Bettan snöflingorna hypnotisera henne.

Blicken drar sig ned mot dammen. De snurrar runt där ute på den frusna isen. Den stora figuren och den lilla. I snirklar. Piruetter. Hopp. Och kast. 

Hon ser till att stå i mörker, så att hon inte kan synas utifrån. Hon ville inte bli sedd, upptäckt, med att kolla på något så fånigt. Då skulle hon bli kallad för fönstertittaren också. Det räckte gott med uppfinnar-Bettan. Hon vet hur det kan se ut när man ser upp mot hennes hus där nedanför kullen. Hon hade tillverkat en pappersdocka i naturlig storlek och ställt innanför gardinen, och sedan spionerat på sig själv där nerifrån. Skulle man kunna säga. För att kontrollera hur det såg ut för den som var nyfiken och ville kika in på henne. Och syntes, det gjorde hon ju. Eller den där pappersdockan.

Andedräkten bildar imma på fönstret. Med handen drar Bettan bort den. Snöfallet började lätta, konturerna på dammen blev en aning tydligare. Bettan föreställer sig Ravels Bolero, som de två figurerna dansar till på sina skridskor. När hon var yngre älskade hon att se på konståkningstävlingarna på TV. Katarina Witt, som vann tävling efter tävling. Och det där paret som vann isdansen med Ravels Bolero. Perfektion. Mod. De lila dräkterna. Oj så länge sedan det var men minnet var påtagligt. Då var det första gången som hon hörde Ravels Bolero.

Den lilla figuren tappade balansen men snabbt var den stora där och lyfte upp den lilla. En vuxen och ett barn. Bettan är ganska säker på att den vuxne är en man. Barnet kan vara vilket som. 

Den igenfrusna dammen ligger precis mitt emellan deras och hennes hus. Eftersom hennes hus ligger uppe på en kulle har hon perfekt utsikt ned över dammen. Kunde det vara 50 meter ned till dammen? Hon är osäker. Tillräckligt långt bort för att inte kunna se figurerna klart och tydligt, men tillräckligt nära för att kunna se konturerna av dem dansa fram över isen. Det var länge sedan hon såg dem nu. Det var nog förra året. Kanske förståeligt med tanke på att isen just lagt sig. Deras hus ligger så pass långt bort att hon omöjligt kan se någonting därifrån tydligt. De verkade ha tjocka gardiner, för hon kan inte ens se om det lyser där innanför fönstren någon gång. Och deras hus ligger inte så att man promenerar förbi, heller. 

Jaja. Man behöver ju inte vara alltför nyfiken, tänker Bettan. Men det var lite fascinerande att aldrig se dem annat än när de for runt så där på isen. 

Snöfallet satte igång med fördubblad styrka. Då ser hon figurerna sätta sig på bänken igen och ta av sig skridskorna och sedan gick de hem, hand i hand.

Bettan backar in i sitt vardagsrum, drar för gardinerna ordentligt och tänder lamporna i fönstret. Det kliar i fingrarna och hon nynnar på en polka. Hon tar fram fiolen.

På mobilen letar hon fram de låtar som de ska öva på inför nästa konsert. Först värmer hon upp med några låtar som hon redan kan ordentligt. Sedan övar hon i ett par timmar tills fingrarna inte orkar mer.
– Jäkla …ingrar, säger Bettan högt.

Det var det där med att säga bokstaven f, och att snusa. På samma gång, alltså. Det går liksom inte ihop. Därför undviker Bettan att säga ”för fan”, för då stänker snuset lång väg. Och det är ju dumt, det är ju slöseri med snus. ”Jävla helvete” går däremot hur bra som helst att säga utan att snuset stänker. Man får vara smart, tänker Bettan. Och hushålla med snuset alltså. Det är lite synd att det är knepigt att säga ”fiol”, till och med, men då kan hon alltid säga violin. Det är bara det att säger hon violin till sina spelkompisar i spelmanslaget, ser de lite halvkonstigt på henne.

Hon lägger ned fiolen och går till köket för att sätta på kaffe. En bulle finns kvar sedan gårdagens fika. Om man låter den ligga kvar i påsen medan man kör den i mikron någon minut, blir den som nybakad. 

Den nästan nybakade bullen, och en kopp med nybryggt kaffe och lite mjölk, ställer Bettan på en bricka och tar med till TV-soffan. Ja, eller soffan. Hon har faktiskt bara en soffa. Och när hon köpte den var det bara en vanlig soffa. Det var när den kom hem till henne som den blev en TV-soffa. När hon av nyfikenhet googlade på TV-soffa, kom det bara fram en massa vanliga soffor. Så det är väl när sofforna kommer hem till folk som sofforna blir TV-soffor. Kunde man säga. 

Nu hade det börjat snöa ordentligt igen. Bettan suckar. För hennes del kan hon undvara snön helt. Faktiskt. Det är bara ett jävla slit med att skotta undan all den där jävla snön ju. 

Hon vet inte vad hon vill titta på. På TV:n. Hon surfar mellan kanalerna. Och där är Antikrundan. Det är helt ok att kolla på. Och medan hon kollar kommer hon att tänka på ladan. Hon bara måste fixa taket. Så att hon kan ha loppmarknad där igen. Med alla grejerna som hon inte behöver. Det här med taket bekymrar Bettan. Det skulle inte inte bli så lättfixat. Och inte så billigt.

När hon fikat klart kollar hon in sin kalender, inför morgondagen. Klockan 10 ska hon träffa den där kvinnan på Försäkringskassan. Bettan suckar. Det är ett helt företag detta, att få Försäkringskassan, sjukvården, a-kassan, och vilka mer det nu kan vara. Att begripa hur hon faktiskt har det, med värken i sina höfter, och hur det påverkar hela hennes liv, att hon inte kan röra sig som vanligt. Och då har hon tävlat i kyrkobåtsrodd. Det kändes som ett helt annat liv. Var det verkligen hon? Och inte kan hon jobba, heller. Så därför blir ekonomin som den blir. Inte alls bra.

Kapitel 2.

Franz.

Franz sitter vid fönstret i sitt rum och ser snöflingorna segla ned. Han försöker följa dem en och en, naglar fast en med blicken för att se hur länge han kan följa den. Det var egentligen svårt eller faktiskt helt omöjligt, att verkligen veta om han lyckades med att följa bara en enda i taget, men det spelade mindre roll.

Han öppnar fönstret, sträcker ut en hand. Snöflingorna smälter för snabbt för att han ska hinna se hur de ser ut. Hans hand är för varm. Han springer ut i köket för att hämta en assiett att låta snöflingorna landa på.
– Hämta skridskorna, Franzie, så går vi ut. 
Franz far står vid ett av fönstren i köket och ser på snön som faller. 
– Jag tror att isen har frusit tillräckligt nu. Jag var ned och kollade igår kväll när du hade somnat. 
Franz far lämnar fönstret och går för att klä på sig. 

Franz stannar när han plötsligt hör sin fars röst. Han står där, tvekande, förvånad. Kommer av sig helt. Vad var det han skulle göra? Ljudet från hans far som talar, är ovant, och skär in i honom, när talade hans far med honom senast? Han känner sitt hjärta slå, och håller nästan andan. Hans skridskor kanske är för små nu? Det är ju ett helt år sedan han åkte senast. 
– De nya skridskorna ligger i hallen. Du måste börja åka in dem nu! säger hans far.

Ännu mer förvånad går Franz sakta ut till hallen. Bredvid skohyllan ligger en ny, vit skokartong. Sakta lyfter han på locket. Ett par sprillans nya, svarta, konståkningsskridskor. Franz lyfter upp den ena. Han drar med fingrarna över den lena, orepade ytan, tar upp den och andas i ett djupt andetag in doften av nytt, oanvänt läder. Fodret inuti är gjort av naturfärgat tunt kalvskinn som skulle ligga mjukt mot hans eget skinn. I lådan ligger också en svart tygpåse med snörning, och ett par nya skydd i neongrön färg. Han känner försiktigt på skenorna, drar med ett pekfinger över den ena eggen. Den känns lika vass som en ny Morakniv. Han sätter på skydden över skenorna, sedan tar han den ena skridskon och provar den. Och den andra. De sitter perfekt, förundrad tänker Franz att hur kan hans far veta så precis, vilken storlek han behöver? Han tar av sig skridskorna och stoppar ned dem i den svarta tygpåsen. Sedan springer han in på sitt rum och byter om. När han är klar och är tillbaka i hallen för att ta sina nya skridskor, står hans far och väntar. Leende.
– Kom nu! Franz far sträcker fram sin ena hand mot Franz, och tillsammans går de ut, med var sitt par skridskor i var sin svart tygpåse, i den andra handen.

Med sin hand i sin fars hand, känner Franz värmen från sin far. En värme som sprider sig inuti honom.
Det har snöat så pass mycket att det blir tydliga fotspår i snön. Franz försöker göra traktorspår med fötterna. Hans far skrattar och gör likadant. Franz släpper den svarta tygpåsen och låter sig falla bakåt i snön, för att göra en snöängel. Snart ligger de bredvid varandra i snön. 

Trots att det snöar är himlen klar. I en mörk, mörk blå färg. Långt däruppe skymtar stjärnorna.
– Nej kom igen nu, innan det blir helt mörkt. 

De reser sig upp och borstar av varandra. För att värma upp joggar de ned till dammen. Det finns en enkel bänk som de kan sitta på för att byta till skridskor. 

När de är färdiga står de stilla mitt emot varandra och ser på varandra. Franz väntar. Det är hans far som har lärt honom allting. 
– Jazz Suite, säger Franz far. Franz vet att det är hans fars största favoritstycke att åka skridskor till. 

Franz tar ett djupt andetag medan hans far ger sig ut på isen. De kan vartenda skär, varenda piruett och vartenda kast. Franz var tre år när fadern lärde honom programmet till Jazz Suite. Han kunde såklart inte göra allting, då, när han bara var tre år, men ändå en hel del.

För att värma upp åker Franz åt andra hållet så att han möter sin far från motsatt håll. Han gör några piruetter. Snart känns det i kroppen att han är igång. De lever sina egna liv en stund där på isen. Sedan stannar Franz far mitt på isen. Han väntar på Franz.  

När de står i rätt pose, räknar Franz far in dem.
– Känn pulsen, Franzie, känn musiken! En två tre, en två tre, en två tre. 

Franz blundar och räknar inom sig. Känner pulsen. Känner musiken, låter den spela inom sig och musiken sprider sig i kroppen. Snart är de igång.

Det enda de hör är sina egna andetag och sitt eget flåsande, och det något metalliska ljudet när skridskorna skär isen. Den nyfallna snön delar sig där de far fram och det blir ett mönster i snön. Under snön är isen jämn och perfekt att åka på. Snart känner sig Franz mer och mer säker, och medan musiken spelar inom honom vet fötterna precis vad de ska göra.

De ökar farten för att mötas och hans far ställer in sig för att kasta iväg Franz. När Franz känner sin fars armar fånga honom rinner adrenalinet genom hans kropp. Sedan seglar Franz tillsammans med snöflingorna genom luften, han landar mjukt i ett långt skär, men snubblar plötsligt till. Franz far som ser att Franz håller på att falla är snabbt där med sina stora trygga händer och fångar upp honom.
– En gång till! säger Franz far med andfådd röst.

Snart står de i mitten på isen igen, och hans far räknar in dem. Lite snabbare denna gång. Nu är Franz varm, och glädjen och lyckan över att vara ute på isen igen gör att han vill sträcka på varenda led han har, från topp till tå, och väcka upp varenda cell i kroppen. Han sträcker ut, och farten ökar. När de kommer till partiet med kastet är Franz beredd och inte det minsta rädd eller nervös. Hans far känner kraften i sin son, lyfter upp Franz och strax flyger Franz med snöflingorna igen, tre och ett halvt varv snurrar han. Och landar. Utan att falla.

När de gör sin avslutningspose, är de riktigt andfådda båda två.
– Hör du applåderna, Franzie! Bocka och tacka!
De bockar och tackar inför den osynliga publiken.
– Nu tar vi Don Qioxote. Gör dig beredd.
– Jag kan den inte, far!
– Därför ska vi öva, Franzie!
– Hur är det den börjar nu igen, far?

Franz far nynnar på melodin tills han ser att Franz känner musiken inom sig. Och så räknar han in Franz. Återigen blundar Franz och låter musiken fylla honom, och nu skulle den leda honom.

Varv efter varv. Franz far ger instruktioner, och Franz utför dem. Det slutar med att han ligger formad som en snöboll på isen, reser sig upp som en uppsprickande blomma för att göra en piruett. Franz snurrar så länge han kan och orkar. Musiken inom honom tystnar. Hans far klappar händer. Franz står på tå på skridskorna, i sin avslutningspose, med händerna i kors ovanför huvudet och blicken mot himlen.
– Bravo, Franzie! Bravo! Nu går vi hem.

De sätter sig på bänken och byter om. Franz är andfådd, svettig och varm. Och lycklig. Han tar sin fars hand och i tystnad går de hem.
– Varm choklad och rostat bröd? frågar Franz far medan han öppnar ytterdörren.
Det går som en värmevåg genom Franz kropp. 
– Väldigt gärna, far!

Efter en välbehövlig dusch sitter de båda i soffan med var sin bricka. Franz har fått en stor kopp med nyvispad choklad med en sked vispad grädde ovanpå, och två rostade bröd med ost och apelsinmarmelad.

Skulle han våga fråga sin far nu? Nu när fadern verkar vara på så bra humör?
– Far?
– Mm.
– Kan jag fråga en sak?
– Såklart du kan Franzie, du behöver väl knappast fråga om du får ställa en fråga?
Franz som vet hur det egentligen brukar vara, kommenterar inte detta.
– Jo, du vet, hon uppfinnar-Bettan, där uppe på berget, dom säger att hon gör violiner.
Nu hade han sagt det. Det gick några tysta sekunder.
– Jaha, Franzie? Det var mer ett påstående än en fråga, tänkte du på det?
Jo. Det hade ju hans far rätt i.
– Hon kanske skulle kunna göra en violin åt mig, far, vad tror du om det?

Det går en sekund. Två. Kanske trettio. Orden ekar inuti hans huvud. Orden blir stora som elefanter, inuti hans huvud. Hur kan de ens få plats, inuti hans huvud? Han liksom ser elefantöronen vifta.

Franz hör hur fadern tar en klunk av sitt kaffe och han kan höra sin far svälja sitt kaffe. Han hör hur fadern ställer ned koppen med kaffe. Men det känns som om han befinner sig inuti en ljudlös bubbla. Hön hör ändå hur fadern tar en tugga av sin rostade smörgås. Ljuden blir överväldigande, inuti Franz huvud. Fadern tar en till klunk av sitt kaffe. Fadern ställer ned koppen på brickan.
– Ställ in i diskmaskinen sen Franz.

Orden trillar ned som i ett stort vattenfall. Franz far reser sig upp och lämnar Franz i soffan. Franz sitter med sin rostade smörgås i handen. Och hör sin fars fotsteg i trappan upp till övervåningen. Han hör hur dörren till sin fars sovrum stängs. 

Sedan tystnad.

Automatiskt tar Franz en till tugga av sin andra rostade smörgås. Ljudet sprakar inne huvudet. Men han känner inte vad det smakar. Automatiskt tar han klunk efter klunk av den goda chokladen som hans far har gjort men han känner inte smaken. Franz äter och dricker ända tills chokladen är slut, och de rostade smörgåsarna är uppätna.

Sedan tystnad.

Frans flyttar över porslinet till den ena brickan och ställer brickorna över varandra för att ta ut disken till diskmaskinen. Han gör i ordning i köket. För att ha någonting att göra. Tårarna rinner ned för kinderna. Men han gråter inte. Tårarna rinner i alla fall. Eftermiddagen har varit omtumlande. 

Inne på sitt rum tar Franz ned almanackan från väggen där den hänger vid skrivbordet. Med sin röda penna gör han en röd fyrkant runt dagens datum. Han drar med pekfingret till den förra, och räknar veckor och dagar. Fem veckor och tre dagar. Det är fem veckor och tre dagar sedan hans far talade med honom senast. Han hänger upp almanackan igen. Vad var det hans far pratade med honom om, för fem veckor och tre dagar sedan? Franz kan inte minnas. Han måste börja skriva upp sådant. Var det kanske om vilken mat de skulle äta den dagen eller kvällen? Eller bara att fadern sade till honom att ställa in disken i diskmaskinen? Kanske hans far undrade hur det gick i skolan? 

Franz släcker lampan och sätter sig mitt på sängen, drar upp knäna mot hakan. Franz tänker alltid att om han sitter i mörkret kan ingen se honom och då finns han inte. Eller i alla fall nästan att han inte finns. 

Svagt kan han se snöfallet där ute. Nu är han inte ett dugg sugen på att sträcka ut en assiett för att se hur snöflingorna ser ut. 

Det känns i varenda led i hela kroppen, att han har åkt skridskor. Franz älskar egentligen den känslan. Det är en kombination av allt, som har med skridskoåkandet att göra. Nu motar han bort känslorna. De får gärna krypa ut ur honom lika fort som de kröp in.

Undrar om far ens lyssnade på mig, tänker Franz. Han hasar sig ned från sängen. Utanför sitt rum stannar han för att lyssna efter ljud. Men det är knäpptyst i huset. Tyst och sakta går han ned för trappan till källaren. Inte för att hans far skulle kunna höra honom om det knakade i trappan. Hans far ligger på sängen där uppe i sitt sovrum med sina hörlurar på sig och lyssnar på musik. 

När han kommer ned i källaren tänder han lampan. Längst in i källaren, i förrådet bredvid tvättstugan, finns ett vapenskåp. Franz far har inga vapen. Inuti det låsta vapenskåpet står fodralet med faderns Stradivarius. Franz stryker med fingertopparna över vapenskåpets mörkgrå, kalla metall, och kylan bränner mot hans känsliga fingertoppar. Ytan är något ojämn. Men faderns Stradivarius står ensam i vapenskåpet. Fadern sålde Franz violin för länge sedan.

Inuti sitt huvud låter han faderns violin börja spela. Med ryggen mot den kalla metallen sätter han sig blundande ned på golvet, drar upp knäna mot hakan, och låter Sibelius violinkonsert i D-moll, Opus 47, spela inuti sitt huvud. Franz kan varenda ton. Vartenda adagio, vartenda forte, vartenda piano och pianissimo. Om det är uppstråk. Eller nedstråk. Franz var fyra år när fadern lärde honom spela den där violinkonserten. Den klara, rena tonen från violinen fångar honom. Hypnotiserar honom. Med slutna ögon ser han för sin inre blick sin far stå där framme på scenen vid symfoniorkestern och spela medan dirigenten viftar taktfast med armarna. Bredvid fadern står en liten pojke.

Franz halkar ned mot golvet, och somnar leende mot det kalla vapenskåpet med ena armen under huvudet.