Förord 

Fratello Nìcòle är en roman som rör sig i gränslandet mellan tro och mänsklig längtan, skriven med den klassiska tragedins form som underliggande struktur. Den följer inte den moderna romanens jakt på yttre konflikt, utan den inre rörelsen – den stilla förskjutningen mellan ljus och skugga som Aristoteles beskrev som tragedins kärna.

I centrum står Fratello Nìcòle, en benediktinermunk som i sin iver att leva i nåden förbiser sin egen bräcklighet. Hans möte med den unge Alexander blir katalysatorn som väcker både glädje och fördärv. Den tragedi som följer saknar hjälte och skurk; den handlar om hur ett hjärta som söker Gud också bär förmågan att gå vilse i ljuset.

Romanen använder den klassiska femstegsmodellen – Hamartia, Peripeteia, Anagnorisis, Katastrophē och Katharsis – inte som formel, utan som en rytm. Varje del bär sitt eget tonfall: det första ljuset, vändningen, insikten, fallet och den stilla reningen.

Det är en berättelse om tillit, tro, begär och tystnad; om vad som händer när det gudomliga möter det mänskliga i samma kropp. I sin kärna är Fratello Nìcòle inte en historia om synd, utan om sanning – om en man som vågar se sig själv fullt ut, och finner att kärleken både helar och förstör.

Urklipp från Del I.

Kapitel 1 – Questo sono io, Fratello Nìcòle

* * * * *

Domenìca – Söndag

Han såg sig omkring för att kontrollera att ingen såg honom. Det var fortfarande tidig morgon, inte många som var vakna och uppe ännu. Utom bagaren i köket, som såg till att det fanns färskt bröd till frukost.

         Från hans cell var det 357 steg upp till hans favoritplats med utsikt över dalen. Det blev nästan som lite uppvärmning. Han joggade mjukt i sina sandaler. Underlaget var ojämnt och skrovligt. 

         Uppe vid platån gick han till den smala nästan osynliga skrevan bredvid den tredje kolonnen. Pilbågen och kogret gick precis in där tillsammans med piltavlan. När piltavlan stod på plats gick han tillräckligt långt bort för att det skulle bli svårt. Han hade ett märke i muren som han brukade utgå ifrån. Innan märket, för lätt. Han gick längre bort.

          Nu kunde han direkt se om någon var på väg. Han drog av sig kåpan. Mjuka bomullsbyxor och en tunn T–shirt. Nästan lite för kyligt, men det fick gå. Det var ändå skönt, han kunde känna solens värme och vinden i skinnet, det gjorde han inte med kåpan på. Och kylan väckte något i honom, en klarhet som nästan liknade bön.

                 

 

Han såg sig omkring igen, medveten om en nakenhet utan kåpan. Han rös. Drog sakta med handen över armen för att förstärka känslan. Det fick honom att rysa ännu mer.    

Av ren vana värmde han upp på stället, så att kroppen skulle komma i gång. Han tog plats. Fördelade balansen. Tog några djupa andetag. Lyfte upp bågen, och tog en pil. Spände musklerna. Tävlingsinstinkten slogs på. Sakta siktade han. Höger hand tätt in mot kinden. Ögat fokuserade på den guldfärgade innersta pricken. Han höll andan. Så drog han bakåt lite till, korrigerade sikten en sista sekund, och släppte pilen. Smack. Han andades ut. På någon sekund satt pilen fast i mitten, på det guldgula. Han log. Efter tre pilar var hela kroppen i gång. Och hjärnan.

         Inte alla pilarna satt helt i mitten, men i alla fall åtta om han såg rätt. När han skjutit i väg sina tio pilar satte han sig ned. Ansträngningen fick musklerna att jobba, en känsla han gillade. Utöver att hugga ved, fanns det inte så mycket av fysisk aktivitet i klostret. Han hade inte tid att duscha just nu, med ärmen på T–shirten torkade han av svetten i ansiktet.

         Hans syster Ana hade sagt att han såg ut som en grekisk gud, när han stod och spände alla muskler för att skjuta i väg en pil. Det lät inte alls dumt. Och då visste Ana vad hon talade om. Hela hon var ett enda muskelknippe – ett väldigt snyggt sådant, så hon var väl motsvarigheten till den grekiska gudinnan, då då.

         Snart skulle gonggongen ljuda. Laudes. Han hämtade pilarna och tavlan. Lade tillbaka alltihopa i skrevan igen. Gick fram till kanten. Såg ut över dalen. Sträckte på sin långa kropp och stretchade lite. Lyfte upp armarna över huvudet. Som att fånga in världen, tänkte han. Sedan gick han bort till kåpan och drog den över huvudet. Knöt det lila skärpet. Det heliga yttre skinnet var på plats. Han skulle hinna med att sitta där en stund till.    

         Han höll upp sin vänstra hand. Mellan fingrarna såg han de avlägsna alptopparna, varav Monte Bianco var en av dem. Med sitt högra pekfinger började han sakta följa linjerna i handflatan. Inte för att han trodde på spådomar och liknande men han funderade ibland på om det kanske ändå fanns något i de där linjerna som kunde berätta något för honom. Om tiden. Om hans inre. Handflatan var alldeles varm efter skyttet.

         Om nästan exakt ett halvår skulle han bli trettioåtta år. Han ville fortsätta hålla sig vältränad. Med ett leende tänkte han på att han faktiskt bestigit Monte Bianco. Men det var inte lika roligt att tänka på att det nu var tjugo år sedan. Han suckade. Och undrade om han skulle klara det nu. Men det trodde han nog.

Osv…