Kapitel 1.

Runt elden satt tolv nakna män hopkrupna som i fosterställning, med böjda knän och händerna över huvudet, blundande. Mannen i deras mitt dunkade sitt spjut rytmiskt i marken. En annan man började gå runt i ringen bland hopkrupna män, tog tag i deras hår och drog upp deras huvuden och förde ett kärl till deras munnar. Männen öppnade sina munnar och de drack några klunkar av den beska drycken. Sedan böjde de in sina huvuden mot kroppen igen.
          Himlen var isblå utan ett endaste moln. Solens värme vibrerade. Från elden spred sig en frän doft av stekt människokött. Den nyfödde sonen offrades till solguden. Röken steg rakt upp mot skyn i den vindstilla luften. 

Dunkandet från spjutet fortplantade sig ner i marken till männens fötter. Ett svagt dovt hummande spred sig. Dunkandet ökade både i styrka och fart och männen började dunka med sina händer mot marken, i takt med spjutet. 

Hummandet ökade i styrka. När spjutet slutade dunka i marken, reste sig alla männen upp som i en svagt böljande våg och räckte upp sina armar och händer rakt mot himlen. Det blev helt tyst. De öppnade sina ögon och såg rakt mot solen. Med sina händer smekte de solens strålar som sträckte sig ned mot dem. En lång stund fortsatte de så. Spjutet började sedan sakta slå mot marken igen och en efter en hukade de sig ned och satte sig på sina knän med händerna öppna mot solen, och slöt sina ögon.
– En son skall födas. Mannen i mitten höll sitt spjut rakt uppåt med spetsen riktad mot solen. Rösten var lugn och svag. Med spjutet hackade han sedan ett litet hål i marken och lade ned ett litet frö.

Alla männen hummade svagt. Spjutet började dunka mot marken igen.
– En son skall födas. Rösten var hög och tydlig. 
– En son skall födas. 

Hummandet ökade i styrka, vibrationerna i marken spred sig igen när spjutet dunkades hårdare och snabbare i marken.
– Solen sänder en son och sonen skall lära sig att offra till solen! 

Alla männen började dunka med sina händer i marken igen och hummandet blev öronbedövande.
– Solen sänder en son! Solen sänder en son! Solen sänder en son! Mässandet blev till en kör i olika stämmor.

Dunkandet avtog och snart blev det stilla och tystnaden spred sig i gläntan. Mannen med spjutet gick runt och lade sin hand på männens huvuden och de reste sig allt eftersom och gick snart i ett led bakom mannen. Utan ett ljud sprang de in i skogen och försvann.

Mitt i gläntan började en ek att växa.

Kapitel 2.

Ester låg på sin säng med huvudet under kudden och grät hjärtskärande. MarieLou försökte ta bort kudden för att trösta henne men Ester höll kudden hårt.
– Jag vill inte heller leva när inte Dolly lever! Vill inte vill inte vill inte! Varför skulle Dolly dö för? Hon har inte gjort någonting för att dö! Hon är helt oskyldig! Det är mitt fel för jag lever och Dolly är död! Esters röst lät dov där hon låg med huvudet under kudden.
– Ester, det är klart att det inte är ditt fel, det begriper du väl ändå? MarieLou satt på sängen bredvid sin dotter och strök med sin hand över dotterns rygg. Smärtan från dottern gick rakt in i hennes egen själ.
– Det är visst klart att det är mitt fel! Jag skulle ha skyddat henne! Hela tiden! Alltid! Hon fick inte dö! Ester hulkade högt under kudden. Kroppen skakade.

MarieLou lade sig bredvid dottern och höll om henne. Hon nynnade svagt på en melodi. Så småningom lugnade sig Ester och föll i sömn. MarieLou kände den älskade doften av sin dotter och andades in den begärligt. Ett barn skulle inte behöva uppleva sådan sorg men sådant var nu ändå livet. Att deras fjärde husdjur hade dött helt oförklarligt, det var verkligen ett mysterium. Dolly hade varit frisk och på alerten så sent som på morgonen när hon fick mat. När dottern kom hem från skolan och skulle ta upp henne låg hon livlös i buren. MarieLou hade ekot av dotterns skrik kvar i huvudet. Hon lade en filt över Ester och smög sig upp från sängen. Lika bra att hon fick fortsätta sova.

David hade fyllt diskmaskinen efter middagen och satte just på en kanna med kaffe när hon kom ut från Esters rum. 
– En kopp te skulle vara fantastiskt, sade MariLou och sjönk ned vid köksbordet.
– Jaha, bara för att jag just satt på kaffe, förstår jag, sade David lite retsamt med ett leende. Han kysste sin fru innan han satte på vattenkokaren.
– Sover Lucas? 
– I alla fall för en stund sedan när jag kollade, sa David. Rut har inte kommit hem ännu, jag tänkte hämta henne om det är ok.
– Absolut, jag är helt slut, sa MarieLou.

David satte sig mitt emot henne. Ruskade på huvudet.
– Vad är det? undrade MarieLou. 
– Först Pelle. Sedan Konrad. Och Fjollan. Nu Dolly. Han ruskade på huvudet igen.
– Vi ska nog inte ha något mera husdjur, sade MarieLou. Det känns som en ond dröm alltihop. Det får vara nog nu. 

MarieLou kunde inte släppa känslan från stunden bredvid sin dotter i hennes säng. Sorgen och bedrövelsen. Trots att de andra husdjuren dött och det hade varit stor sorg och bedrövelse då också, hade de tänkt att det var bättre att Ester fick ta hand om ett till djur än att bara prata om och minnas de som hade dött. Hon tyckte inte att det hade varit fel beslut. Ester älskade djur och hade en fantastisk hand med dem. 

David såg på henne och förstod vad hon tänkte på.
– Ok, inga fler husdjur. Han sade det högt mer för sig själv än för någon annan. Det var svårt att tänka sig Ester utan ett djur att få tand om och sköta om. De hade en egen liten begravningsplats bakom garaget. Nu skulle det bli ett fjärde litet kors där. Han ryste. När han undersökte Dolly hade han inte kunnat se minsta spår av någonting som skulle kunna ge en ledtråd till varför hon dött. Och en kanin tog man inte till veterinären för en obduktion, det gjorde man bara inte. En kanin var en kanin. Även om det var Esters högt älskade Dolly.

Vattenkokaren var klar och David fixade en kopp te till MarieLou, och tog själv en kopp av det nybryggda kaffet. De drack i tystnad. Han tog hennes hand. 
– Hur ska vi förklara det för Ester?
– Å, jag vet inte, har ingen aning, svarade MarieLou. Hon strök bort tårar från sina ögon, rörde om honungen i koppen med en sked.
– Det löser sig på något sätt, sa David. Han reste sig upp, ställde ifrån sig koppen och gick för att hämta sin jacka. – Jag åker och hämtar Rut.

I mörkret på sitt rum stod Lucas med dörren på glänt och hade lyssnat på sin mamma och pappa. Nu smög han sig tillbaka till sängen och kröp in under sitt täcke. Lucas älskade sin syster men han hade inget medlidande med henne i hennes sorg över ett fånigt djur. Han hade tagit hand om Dollys själ och skulle ta med den till gläntan i morgon. Han hörde sin mammas steg på väg till sitt rum och låtsades sova. 

MarieLou gick in till son, såg det blonda hårsvallet på kudden och log. Lucas var en enda stor glädje, hennes solstråle. Tänk att han skulle börja skolan snart. Hon lämnade dörren lite på glänt och gick till tv:n, slog sig ned i sin favoritfåtölj och lade upp benen på pallen. Andades ut. Vilken dag. 

Kapitel 3.

Gläntan var deras. MarieLou låg på rygg på filten och försökte följa molnen med blicken, den svaga vinden förde dem vidare i ett oändligt flöde. Med händerna knäppta under huvudet och med Lucas sovande mot sin mage, hypnotiserade hon sig själv. Försvann in bland molnen. Sonens varma kind mot magen gjorde tröjan svettig. Utan att ta bort blicken från molnen flyttade hon händerna till sonens hår. Det guldblonda tjocka håret som ingen begrep vart det kom ifrån. Inte hon heller. Hon drog med fingrarna försiktigt genom lockarna, ville inte väcka honom. De hade låtit hans hår växa precis som på flickorna och nu nådde det nästan ned till midjan på Lucas.

Hon somnade med händerna runt sonens huvud och de låg så säkert en timme. Då vaknade Lucas. Han trasslade sig försiktigt ur moderns grepp och satte sig upp. Gnuggade sig i ögonen. 

Mitt i gläntan fanns en stor gammal ek, som bredde ut sina grenar och omfamnade världen som en stolt förfader. Det susade bland löven, den svaga vinden som flyttade molnen spelade sin musik där i den gamla eken. Lucas kände trädet väl och smidig som en liten panter klättrade han upp till sin favoritgren. Där kunde han se nästan rakt ner på sin mor. Hon såg lugn och trygg ut. Hon brukade sova en lång stund efter att han själv vaknat.

Idag hade Lucas en speciell uppgift. Han klättrade upp en bit till. Där hade han sin gren för döda själar. I en liten tygbit hopknuten som en liten påse med en liten bit tråd, hade han Dollys själ. Den hade blivit tillplattad och skrynklig i fickan men det gjorde ingenting. Lucas tog fram den och sträckte sig fram så långt han kunde, och knöt fast den lilla tygpåsen med tråden. Nu hängde Dollys själ där. Han såg på solen. Det var molnigt men den fanns där. De andra själarna hade torkat ut i solen och nu var det Dollys tur.

Lucas klättrade ned till sin favoritgren. Spanade på fåglar och fjärilar. Han kunde koppla ihop de flesta fåglarnas läten med deras namn. En del fåglar älskade eken precis som han själv, och återkom till samma gren dag efter dag. Lucas lade sig på magen och lyssnade. Efter en stund härmade han fågeln och de kvittrade som i en duett. 

Molnen skingrades och Lucas hasade ner från grenen i trädet och gick och ställde sig mitt i gläntan. Han fångade solen med sin blick. Stod helt stilla med armarna längs med sin lilla kropp. Solen värmde honom. Han tog av sig tröjan. Skor, byxor, strumpor och kalsonger. Stod stilla en lång stund, med blicken fästad vid solen. Så sträckte han sina armar mot solen, och hans fingrar smekte solstrålarna. Han började röra sig sakta, medan han med mjuka rörelser svängde armarna i böljande vågor. Till musiken som spelade i ekens många löv dansade Lucas en dans där han fångade solens strålar med fingrarna, förde fingrarna först mot ögonen och sedan mot näsan och andades in doften av sol, sedan upp med fingrarna mot solen igen, händerna ovanför huvudet, så svängde han runt, ibland gjorde han en mjuk kullerbytta, reste sig och sträckte sig så långt upp han bara kunde med sina små armar, händer och fingrar. Blicken var hela tiden fästad vid solen utan uppehåll. 

 Solkraften fyllde honom.

När Lucas såg sin mor börja röra på sig, stannade han upp, förde sina händer från huvudet ner över ansiktet mot halsen och i en svepande rörelse ner över magen, benen ända ner till tårna. Sedan började han klä på sig. 

MarieLou vaknade och satte sig upp, hon hann uppfatta slutet på sonens dans och såg på hans nakna kropp. Lucas var en vacker pojke. På föräldramöten där barnen var med hade hon jämfört, hon hade skuldmedvetet sett på de andra barnens småsyskon och Lucas var ojämförligt det vackraste barnet. Hon såg på när Lucas tog på sig kläderna. Hon sade ingenting. Det fanns en positiv laddning mellan dem och hon kunde känna sonens energi. Första gången hon såg honom klä av sig och börja det hon nu tänkte på som soldansen, blev hon chockad och tänkte avbryta honom och ta på honom kläderna för att sedan genast gå hem. Det var inte naturligt att klä av sig så där. Men något fick henne att bara sitta stilla. Lucas hade sett att hon såg honom, i ögonvrån uppfattade han moderns rörelser och för några sekunder flyttade han blicken från solen till modern. Sedan modern hade mött den blicken för första gången, var hon övertygad om att det var något speciellt med sin son. Det hade hon fått för sig redan när han låg inne i hennes mage och växte. 

Lucas var inte som andra barn. Den blicken var ingen vanlig blick. Det var en blick som inte gick att beskriva för någon annan. Den energi hon kände mellan sig och sonen, var inget vanligt som hände någon annan stans någon annan gång med någon annan. MarieLou behöll det som hände som en hemlighet i sitt hjärta. Man kunde inte berätta för någon att ens barn stod och dansade naken till solen utan att släppa solen med blicken under flera minuter. Alla visste att man skadade sin syn om man såg på solen på det viset. Hon skulle bli den galna mamman.

Lucas klättrade upp i eken igen och pratade en stund med fåglarna på deras eget språk. Modern låg på filten och läste en bok. Snart skulle de gå hem och modern skulle göra lunch och sedan skulle de gå och möta hans systrar när de slutade skolan. Till hösten skulle Lucas också börja skolan. De som inte visste hur gammal han var trodde att han var fyra år eller kanske fem. Han skulle snart fylla sex. Lucas hade tänkt på skolan ett tag och han längtade inte dit. Han klättrade ned från sin gren uppe i trädet.
– Ska vi gå hem, Lucas?
– Visst, svarade Lucas. De vek tillsammans ihop filten och lade den i korgen. – Mamma, vad händer med vår glänta när jag börjar skolan?
– Ingenting, eller så kanske någon annan liten pojke hittar hit på förmiddagarna.
– Men mamma det är ju min glänta, och kanske din lite grann också, jag vill inte ha någon annan här, sa Lucas.

MarieLou tänkte på deras speciella stunder och visste inte riktigt vad hon skulle svara. Själv hade hon ännu inte tänkt så mycket på hur stor förändring det skulle bli för Lucas att inte gå med henne till gläntan varje dag. De gick dit oavsett vilken sorts väder det var. 
– Lucas, gläntan finns alltid kvar, och när du kommer hem från skolan, kan du lära dig att gå hit själv, om inte jag kan följa med, eller hur?

Lucas såg på sin mor. Det hade hon rätt i. Han skulle kunna gå hit alldeles själv. Då skulle det bli hans alldeles egna lilla värld. Han log och kramade om sin mor. Sedan sprang han före bort mot deras hus och modern kom efter med korgen och även hon med ett leende på sina läppar.

 Solen sken nu från en klarblå himmel, alla molnen hade skingrats.